14

Idag var det dags för 7 minuter med 14 kg för första gången. Det är skräckblandad förtjusning. Å ena sidan vill man göra bort det och sedan få känna den där grymma känslan efteråt, å andra sidan vill man slippa. Men när man vet att det är en 10 minutare som väntar på en snart, vill man ju så klart ha den där 7:an i kroppen för att få känna hur den känns. Är jag redo? Kommer jag klara 10 minuter? Vilket tempo klarar jag av under en längre tid? Redan efter första minuten kändes det mentalt jobbigt. Ville gråta, sluta, släppa kloten och gå där ifrån. Varför gör jag det här? Inte ens första lyften kändes lätta. Tempot att följa var att börja med 2 st 7:or och sedan öka till 8:or. När jag gjort de två första minutrarna med tempo 7 kände jag att det kommer aldrig gå att öka till 8:or (nu när jag skriver detta hör jag Fredde: “Kroppen hör dig!” Måste bara komma ihåg det under LCn nästa gång). Men på nått underligt vis fick jag kraft minut tre och fyra att öka till 8. Kanske var det för att jag kände att Petra som stod bredvid mig kändes stark och snabbare än mig. Dock tog det lite på kraften så jag fick lov att sänka till en 7.a på minut 5 och till och med ner på en 6:a på minut 6. Ändå kändes dessa minuter möjliga att överleva när man ser att klockan tickar neråt och det faktiskt finns ett slut, ett ljus i tunneln. Sista minuten lyckades jag mobilisera lite vilja och fick ihop till 8 reps. Totalt slutade det med 51 reps. Inget superresultat, men nöjd ändå att ha klarat av 7 minuter mentalt.

Intervaller är mycket roligare tycker jag, där kan man ösa på och det är en tid man kan överleva fram till vila. Och det är ju bra träning på sitt sätt. Det speglar nog min personlighet en hel del, att det ska gå snabbt och explosivt. Det där med tålamod och uthållighet måste jag nog träna på mer.
Därför är det nyttigt att nöta under längre tid, att få använda sitt pannben. Att fokusera, på teknik, på andning, på lyft, på styrka.

Häftigt hur huvudet och tankarna går igenom olika faser, från att det är lätt till att det är oöverkomligt jobbigt. Men ändå lyckas man på nått sätt ta sig igenom och när sista minuten är där så kämpar man sig över mållinjen. Och den känslan, när man ställer ner kloten och får hämta andan och inser att man faktiskt tog sig igenom. Den är SÅ grym!

//Annika

Translate »