Ni vet den där känslan. Som inte kommer speciellt ofta- men plötsligt någon enstaka gång kan den komma.
Vet ni vad jag menar? Jag ska förklara..
Den där känslan när man slänger i väg en sjuminutare och känner sig hyfsat pigg efteråt..
Den där känslan när man kör ett set med snatch och känner att tekniken faktiskt blir bättre och bättre..
Den där känslan när man springer på löpbandet med “Rose tattoo” dånandes i öronen och springer i ett högre tempo än någonsin..
Den där känslan när man inser att man är en av de bästa i landet på det man håller på med..
Den där känslan som kommer när man äntligen kan sparka Jante och alla hans lagar i arslet och inse att man är sjukt bra..
Den där känslan som kommer av att ha hittat sin plats på jorden.. I en källare. Med lite klot. Och världens bästa människor.
Den känslan.
Sällsynt. Obetalbar. Underbar.
//Elin